Kanske dags för detta

Nytt år och med det också nya drömmar och tankar.

Jag hade ett jobbigt slut på förra året då jag varje dag väntade på svar från mina provtagningar. Jag har sagt det så många gånger. Att sväva i ovisshet är värre än att få ett negativt besked. Så kändes det. Men det svaret jag väntat på kom för en vecka sen ungefär. Inget som föranleder vidare undersökningar eller åtgärder. Helt normala fynd.

Min reaktion blev TOMHET.
Klart jag var lättad. VI var lättade, alla mina nära och kära. Men jag hade ställt in mig på att svaret skulle vara ett annat. Fullt och fast. Men det var inte så. Hur göra nu då? Kan jag börja fundera på våren nu.. Sommaren. Trädgården. Men det tog ett tag. Ett par dagar. Men nu kan jag lova att vi, både mannen och jag, längtar så till den sommar som komma skall. En sommar som vi inte haft på flera år! En renoveringsfri sommar. Vi kommer att ha mera tid att koppla av. Vara vid Viktos, vårt "land". Kanske pyssla med det som behöver fixas där... men bara om vi vill.

Jag ska så frön för sommaren. Blommor och grönsaker. Vackert och gott. Tänk att det snart är dags att köpa såjord och frön. Det bubblar i mig. Glädje och förväntan heter det nog, bubblet!

Och så det här att få vara frisk. Att vara lite slapp i ena benet är inte hela världen. Det får duga som det är. Jag kan röra mig och när jag kommer mig ut på någon liten promenad tar jag mina gångstavar till hjälp. Tacksamt att kunna gå. Jag kunde ha suttit i rullstol om den första vårdande instansen hade fullföljt sina planer. Men det var inte tänkt så. Det var inte Guds plan helt enkelt.

Allt är så bra nu. Men jag är trött. Det är vinter. Jag tycker inte om vintern. Jag blir tung till sinnet redan på hösten och sen släpper det inte förrän vårsolen börjar titta fram. Årstidsmänniska, sade hon som jag "lassar allting på" nu. En verkligt fin psykolog som delar med sig av små sekunder av lite solsken. Som lyssnar på mig. Som HÖR på mig. Det är så skönt att ha henne nu. Och jag tvekar inte att säga det: Jag kommer att vara henne evigt tacksam för vissa saker hon sagt. Hon har visat mig ett lite annat sätt att tänka på mig själv. Ett sätt som inte gör att jag ska sjunka så djupt ner i "vintergrottans mörker". Lärt mig att det ÄR okej att vara riktigt trött på vintern. om man är en människa som lever och blommar på sommaren. Jag ÄR inte sjuk. Jag är högst normal. Alla till kännedom. Och allra främst till MIG SJÄLV. Nu är det slut med "diagnosfunderingar". Jag är den jag är och jag vet precis varför.

När Gud gav mig mina egenskaper tänkte han nog: "Ja, nu ska jag verkligen göra en majblomma som kommer att glädja många med det hon kan. Hon kommer att bli trött ibland. Det förstå även JAG Men då har hon ju alla kära omkring sig....och så har hon framför allt mig!!"  Så vill jag tro att Skaparen tänkte. Tack Gud för mitt fina, rika liv!

(Bilderna är tagna vid vårt lilla sommarparadis)

Tung månad bakom oss. Hösten är här.

Snart en månad sen jag skrev. Så lite jag visste den dagen. Så lite mot det jag vet nu!

Samma dag som jag skrev senaste inlägg blev vår mamma biten i handen av en huggorm! Det blev bråttom till sjukhuset där hon fick stanna i 5 dagar. När hon kom hem stannade jag 10 dagar hos henne för ensam hade hon inte klarat sig. Men nu är hon på fötter igen men det har varit en verkligt tuff tid för henne. Och jag säger bara: SE UPP FÖR ORMAR! Det är fruktansvärt vad de kan ställa till med!

Det med mamma hände en tisdag. Torsdag morgon kom det ett nytt slag.

Min kära väninna hade tragiskt ryckts bort. Några och 40 år. Inga förvarningar. Hon som precis fått börja sitt liv som fru och mamma. En son på knappt 9 månader stod plötsligt utan mor. Så grymt och så omöjligt att fatta. Vardagen rullar på för oss alla. Vi tänker inte så mycket på det där att verkligen ta hand om våra relationer. Inte bara till vår livspartner utan också till de som finns omkring oss. Grannar, arbetskamrater och andra som vi kommer i kontakt med. Ska det behöva krävas svåra händelser för att vi ska stanna upp och tänka till?
Tårarna och bönerna har varit många. Vi har försökt hjälpa och stöda där vi förmått. Det känns bra att veta att det man gör gör skillnad. Underlättar för någon i stunden.
Senaste lördag var det begravning. En ljus och fin stund, precis en sån begravning som hon själv hade tyckt om. Vardagen för hennes lilla familj börjar småningom forma sig och livet gå vidare. Vi som stod henne nära vet att hon har det bra där hon är och att hon väntar på oss! Saknar henne! Minns.

Hösten är ändå skön på något sätt. Mörkt på kvällarna. Tända ljus. Brasa. Eftertanke och vila. Ute har trädgården börjat ställa sig inför vintern. Det blommar inte så mycket mera.
Nu har byggkillarna packat ihop efter att ha avslutat fasadrenoveringen på vårt hus. Precis idag!
Småfix ännu men det blir också klart inom kort. Så maffigt med nya fönster även uppe på övre våningen.Nu ska vi städa upp och sen blir det att börja fundera hur sommarmyset på vinden ska ta form. Det blir liksom aldrig färdigt!

Det har varit mycket senaste tiden som ni förstår. Jag är rejält trött och tillåter mig att ta det lite piano mellan mina små uppdrag. Försöker att säga Nej när det inte är absolut nödvändigt att jag säger Ja. På så sätt ska jag nog återfå krafterna småningom. Men den här gången kommer det nog att ta tid. Så pass väl känner jag min kropp.

Ha en skön höst alla läsare!

Beroende eller besatthet?

Förkylningen börjar lägga sig en aning för mig men maken är fortfarande så täppt. Men livet segrar! :)

I går gick jag länge och funderade på kreativitet. Inget nytt i och för sig. Är det normalt att vara som jag är? Att man har ett verkligt "behov" av att skapa. En "besatthet" skulle jag nästan kalla det. Problemet med det är ju att man sällan får avsättning för det man skapar. Fantasifulla kreationer som är en fröjd för ögat men den riktiga funktionen är ifrågasatt. Eller är det just det som är funktionen med det. att det ska vara en fröjd för ögat. Synintryck är för mig, som för de flesta andra, oerhört viktiga. Vi ser och gillar, ser och ogillar. Ser sånt vi tror inte berör oss men kan vid ett senare tillfälle konstatera att så inte var fallet.

Jag vill skapa synintryck- att reagera på. Hur, sitter ju i betraktarens ögon. Allt behöver inte ha den uttalat "praktiska" funktionen för att vara viktigt. Så nu ska jag tänka så och göra mig bekväm med det- Att använda gåvan att vara kreativ, att se färger och skapa glädje, utan att ställa krav på vare sig mig själv eller nåt annat.

Men hur ska vi som vill vara kreativa på lite udda sätt få avsättning för våra alster? Ska man ordna pop up- utställningar? Ska man bara "ha" dem på vinden. Synd i så fall för då får de ju inte fylla sin uppgift som ju i första hand var att glädja någon. Jag undrar om nån annan som skapar har samma funderingar! Berätta! Ge tips! Vi kanske kunde ordna nåt tillsammans.

Maila gärna om du har nåt du vill fråga eller diskutera! mary.nystrand@multi.fi är adressen

Träverk och nervvärk

Rubriken säger en hel del om hur det är nu. Inte bara ledsamheter.... O nej! Jag kan ju börja med det som är kul och som kanske är det som märks mest just nu. Vår fasadrenovering! I måndags började byggkarlarna Eng med att riva och rikta. Så mycket som kan hittas. Visst finns det lite mjukare delar i timmervirket under bräderna som tas ner men det åtgärdas och tas bort. Det blir så fint, fastän det är "precis som förr". Gult. Men det syns ju att nåt gjorts. På vindsvåningen byts alla fönster ut och det gör att utsidan faktiskt ser mera "proper" ut tycker åtminstone jag. Hoppas att det får vara uppehållsväder nu en tid framöver för jag tycker synd om grabbarna som ska jobba ute i regn.

Senaste natt var en verkligt jobbig natt. Jag har inte haft så mycket värk den senaste tiden men i natt blev jag nogsamt påmind om att det är nåt som inte är som det ska i min kropp. Nervvärken som jag inte haft på länge var plötsligt där! Omöjligt att sova. Tandvärk i benet och främst i yttre delen av foten och vaden. Det går inte att beskriva med annat ord än just "tandvärk". Har man haft det någon gång så vet man vad det vill säga. Idag har jag klätt mig i vintermundering och tänkte att det skulle lindra. Nej då. Får ta maxdos av värkmedicinen nu.  Vet inte om detta är pga lågtrycket de lovat eller om det är nåt som håller på att ske i ryggen. Hoppas på det första men fruktar det värsta. Men Blott en dag i sänder...

Ha en fin torsdag och vi som gillar att se på Ernst får ju vårt lustmäte i kväll!

Läger på kommande

Det blir glest mellan uppdateringarna när man har mycket att stå i, men en sak ska jag berätta.

I morgon startar det! Ett tvådagars läger! Ser verkligen fram emot att få ta emot deltagarna! Njäe, det blir troligen bara en deltagare och ett par ledare på det här speciella lägret.

FAMMO- lägret.

Hon ringde i kväll och undrade när hon kunde komma. Om det passar på förmiddagen. Det är klart att läger måste starta på förmiddagen. Annars blir det ju inte tid för lunch, mellanmål, middag och kvällsbit! Däremellan ska vi ha utevistelse om vädret tillåter, diskussion och virkskola! Det vet hon inte om. Det ska bli en överraskning. Hon vet att jag hittat på nåt som är hemligt också.

Att printa ut fina bilder att måla ska vi också hinna med.

Tiden för kvällsbit får komma i god tid för annars blir det så kort tid för soffmys. Det är viktigt! Då får vi plocka fram stearinljusen och njuta! Läsa nån bok och bara fundera.

Sen blir det nattning och kram och aftonbön. Det är lika viktigt för henne som för oss.

På onsdag blir det sen glada upptåg och mycket lek. Kanske det går att klämma in nån glass mellan varven också... det är ju i alla fall sommar ännu några dagar.

Vardag, guldkanter och sorg

Vardagssysslorna kryper så sakta på. Och jag måste säga som att det är det bästa jag vet! Att livet mest består av vardagar stör mig inte ett dugg. När det sen ploppar och en och annan vardag med guldkant är det också välkommet. Men just nu är det vardagen. Att få ha vardag med sin man innebär ofta att vi tidvis har den på olika ställen. Nu just är det vildhavren som ska plockar och en och annan spannmålsvagn som ska köras iväg till köpare. jag rör mig runt hemmet för det mesta.

I går hade jag yngsta barnbarnet här några timmar och han gillade mest att titta på traktorn när K lastade säd. En sväng vis "pisstunnan" och vedlasset på den andra kärran verkade också intressera... eller farmor kanske bara inbillade sig. Önskade. Men TRAKTORN lät "brr" det var vi överens om! Vardag med guldkant.

Vi planterade också en del av de många växter vi fick som brudgåva. Päronträdet, hallon- och blåbärsbuskarna är i jorden och jag gick alldeles nyss en runda och vattnade rejält. Vill VERKLIGEN inte att de får en dålig start.
I dag lämnas nyckeln till festlokalen tillbaka. Det innebär att vi avslutar kapitlet "giftas". Vi gör det båda två med värme i hjärtat och ett leende på våra läppar! Så ska det vara.

Men mitt i glädjen finns även det ledsamma. Att jordelivet är så förgängligt. Att allt tar slut. Förvissningen om att vi får ses igen är närvarande men sorgen är tung ändå. Att vara äldre och se hur vännerna man haft i livet rycks bort en efter en måste vara en grym känsla.

Just nu är det vad min mamma går igenom. Vet inte hur många av hennes vänner som gått bort det senaste året. Ja bara de senaste veckorna. Ensamheten kryper på. Ingenting kan ersätta livslång vänskap. Vi finns där, men det är inte det samma. På lördag begravs en skriftskolkamrat, folkhögskolekamrat och ungdomsvän till mamma. Att de två flickorna sedan hamnade i samma by när de gifte sig gjorde förstås att vänskapen hela tiden funnits där. En mycket god vän till mig har mist sin mamma. Jag kommer att vara med på lördag. För mamma men också för honom och hans familj.

Frun har ordet!

Ett underbart minne! Vilken dag! Tack alla!

Vi kommer aldrig att glömma 16 juli 2016. Aldrig!

Alla glada vänner och släktingar som kommit för vår skull. Alla fina ord och vackra sånger. Både i kyrkan och senare också på festen.
Visserligen är vi trötta nu såhär efteråt, men det är ju inte att undra på.. Gamla mänskor! :)

Några bilder ska ni få. De är alla tagna av Fredrik Sandberg.

 

 

Min bukett som jag själv gjort av återanvänt tyg, broscher och knappar.