Tung månad bakom oss. Hösten är här.

Snart en månad sen jag skrev. Så lite jag visste den dagen. Så lite mot det jag vet nu!

Samma dag som jag skrev senaste inlägg blev vår mamma biten i handen av en huggorm! Det blev bråttom till sjukhuset där hon fick stanna i 5 dagar. När hon kom hem stannade jag 10 dagar hos henne för ensam hade hon inte klarat sig. Men nu är hon på fötter igen men det har varit en verkligt tuff tid för henne. Och jag säger bara: SE UPP FÖR ORMAR! Det är fruktansvärt vad de kan ställa till med!

Det med mamma hände en tisdag. Torsdag morgon kom det ett nytt slag.

Min kära väninna hade tragiskt ryckts bort. Några och 40 år. Inga förvarningar. Hon som precis fått börja sitt liv som fru och mamma. En son på knappt 9 månader stod plötsligt utan mor. Så grymt och så omöjligt att fatta. Vardagen rullar på för oss alla. Vi tänker inte så mycket på det där att verkligen ta hand om våra relationer. Inte bara till vår livspartner utan också till de som finns omkring oss. Grannar, arbetskamrater och andra som vi kommer i kontakt med. Ska det behöva krävas svåra händelser för att vi ska stanna upp och tänka till?
Tårarna och bönerna har varit många. Vi har försökt hjälpa och stöda där vi förmått. Det känns bra att veta att det man gör gör skillnad. Underlättar för någon i stunden.
Senaste lördag var det begravning. En ljus och fin stund, precis en sån begravning som hon själv hade tyckt om. Vardagen för hennes lilla familj börjar småningom forma sig och livet gå vidare. Vi som stod henne nära vet att hon har det bra där hon är och att hon väntar på oss! Saknar henne! Minns.

Hösten är ändå skön på något sätt. Mörkt på kvällarna. Tända ljus. Brasa. Eftertanke och vila. Ute har trädgården börjat ställa sig inför vintern. Det blommar inte så mycket mera.
Nu har byggkillarna packat ihop efter att ha avslutat fasadrenoveringen på vårt hus. Precis idag!
Småfix ännu men det blir också klart inom kort. Så maffigt med nya fönster även uppe på övre våningen.Nu ska vi städa upp och sen blir det att börja fundera hur sommarmyset på vinden ska ta form. Det blir liksom aldrig färdigt!

Det har varit mycket senaste tiden som ni förstår. Jag är rejält trött och tillåter mig att ta det lite piano mellan mina små uppdrag. Försöker att säga Nej när det inte är absolut nödvändigt att jag säger Ja. På så sätt ska jag nog återfå krafterna småningom. Men den här gången kommer det nog att ta tid. Så pass väl känner jag min kropp.

Ha en skön höst alla läsare!