"Surfack" och förväntan

Det har gått en vecka sedan jag skrev senaste inlägg. Mycket har hänt. Gospelverkstaden i lördags var så härlig. Fick sjunga ut. Men vad hälsan beträffar var dagen en katastrof. En riktigt blä-dag.

Att försöka reda ut vad allt beror på är svårt. Det må sen vara hälsa, relationer, naturfenomen eller vad som helst.

Jag brukar kalla min vänstra sida min "bättre" sida. Nu får jag glömma det. Just nu har jag ingen sån. Ingen bättre sida jag kan tala om. Det var på lördagen som det bara helt plötsligt var stopp. Vi skulle gå med kören från församlingshemmet till kyrkan drygt 100 meter. Jag borde tagit tid. Att ta sig de metrarna tog evinnerligt länge på grund av knivsmärta i vänster höft. Smärtan gick ner för benet och under foten. Nu har jag fått dras med det sen dess. Natten mellan lördag och söndag var helt otroligt jobbig. Överansträngning, säger alla. Ja det kan väl hända. Men vad är det som gör ... nej, det är väl inte värt all spekulera ens en gång.

Nu har jag sökt fram telefonnumret till min läkares sekreterare. Jag måste få tala med honom. Jag vet att han förstår. Han förstår så mycket bättre än jag själv. Att hela tiden leva med smärta är ett liv som de smärtfria aldrig kan lägga sig in i. Att inte kunna ta ett andetag, ett steg utan att det gör ont.

Jag upplever just nu att allt det jag tycker är roligt, intressant och givande tas ifrån mig. En sak efter den andra. Livsglädjen är borta. Det är inte jag. Känner att jag håller på att bli nerstoppad i ett "handikappad, sur och butter"-fack. Där hör jag inte hemma. NEEEJ!! Jag vill känna att jag är åtminstone lite glad och lite sprallig, nångång. Då menar jag inte på ytan, utan genuint äkta! Jag måste få hjälp nu! Det finns inget viktigare. Jag behöver hjälp med så många saker. Måste lyftas upp innan nån stänger lådan till "sur-facket".

Tänk om man hade varit tvungen att leva med mig? Det krävs en hel del tålamod vill jag säga. Beundrar honom som faktiskt valt det! <3

Inte är det förstås lätt att leva I mig heller, men det är en annan sak.

Nu kan jag snart ringa det där samtalet. Nu får jag snart se vad jag får för hjälp. Jag har inte en enda gång blivit knuffad tillbaka till ruta ett när jag ringt min läkare! Månne han inte kan lätta bördan även denna gång!

Kort och gott en onsdag.

En härlig dag på alla sätt. Blev bjuden på barnbarnets egenhändigt bakade kokosbollar till eftermiddagskaffet! Fick alltså överraskningsbesök! Det är de bästa besöken, enligt mig.

Promenaden tog jag lite senare och njutningen var i det närmaste maximal. För omväxlings skull hade dansband i öronen. Vanligen är det gospel som gäller. :)

Nu är det kväll och jag ska bänka mig framför TV: n en stund. I morgon blir det att försöka fundera ut nåt lämpligt att överraska gubben med på fredag. Han fyller nämligen år! Den mannen är så obeskrivligt underbar och snäll, ibland FÖR snäll nästan. Men jag är lyckligast i världen som får ha honom vid min sida!

Dagen idag och Dagen det hände.

Idag har "gubben" och jag varit ut på en liten shoppingrunda till grannkommunen. Vi åkte en liten extra sväng och tittade på hur våren framskrider. Vi åt på resan så vi behövde inte fundera på det när vi väl kom hem.

Tur var det! Jag var som en urvriden trasa när jag väl kommit till ro hemma. Det fanns bara en sak att göra och det var att ta timeout och lägga sig en stund. Det är ju säkert flunsan som spökar ännu men mest tror jag på vädret. I går hade vi ju hur fint väder som helst, i dag har det regnat och stormat. Vårvindar friska... Minsann.

Min kropp reagerar mycket på väderväxlingar. Det är inget nytt. Men nytt är det att det finns flera ställen dit värken hittar fram. Molande, skärande och överhuvudtaget besvärlig värk. Men i morgon ska det väl bli bättre väder igen. Det, om man får tro prognoserna.

Reagerade på en sak idag när vi gick i affären. Folk tittar. Jag tittar. Alla tittar. Men på mig tittar de extra mycket. Det känns så. Jag har ju min käpp, det är klart. Jag är inte lastgammal. Inte lastgammal med käpp. Kanske det är det de undrar över. Kanske de helst skulle fråga vad som hänt. Vad vet jag. Jag brukar säga, när nån frågar, att jag blivit offer för ett vårdfel. Fick min ryggoperation men den kom för sent.

Ok.

Det är ju inte många som förstår. Kräver inte det heller. Det går helt enkelt inte att förstå för den som inte varit med om det.

Vanmakten jag kände när jag låg där och pumpades full med smärtstillande medel för att döva värken. Mediciner som egentligen trubbade av min medvetenhet på ett skrämmande sätt. Jag minns ju inte vem som talat med mig. Vad de sagt.

Så gjorde de efter att jag kom in med ambulans på natten mot måndag pga att jag inte kunde gå och hade helvetiska smärtor. En vanlig röntgen av ryggen. och till avdelning i väntan på en till smärtepidural. En sådan jag fått 2 månader tidigare.

Jag låg måndag, tisdag och på onsdag skulle sprutan ges. Vad väntade de på??? Jo, jag hade tydligen ett högt CRP- värde. Varför? Det togs inte reda på. Enligt mig, var det nog från ryggen. Eventuell inflammation redan då. De smärtor jag hade var inte "normala".

Natten mot onsdag satt jag i en geriatrisk stol där nattsköterskan "boat" in mig. Jag hade bett om att få gå uppe hela natten p g a  att det inte gick att ligga i sängen. Hon ville trots allt att jag skulle försöka sova. Mera starka mediciner och jag somnade in. Stolen stod bredvid min säng. Jag vaknade till på morgonnatten och tyckte att det skulle gå att ligga då. Jag tog mig i säng men det var inte min förtjänst. Där fanns nog änglar som lyfte och bar. Jag föll mot nattduksbordet men ingen vaknade. Jag tyckte det var konstigt. Nåt var konstigt...

Ett par timmar senare kom en morgonpigg sköterska in och lovade visa mig till duschen. Duscha måste jag eftersom jag snart skulle ner till uppvakningen för min epidural. Jag sa som det var... "jag kan inte stå"... "JO stig upp nu bara. Det kan kännas konstigt då du fått så mycket mediciner!!! " Ok", tänkte jag. "Hon tror mig inte. Jag gör som hon säger." Jag visste att jag inte skulle kunna stå. Jag kände ju inte alls av mitt högra ben.

Hon tog i mina händer och jag bad henne vara beredd och hålla stadigt. Och så rasade jag upp över henne med hela min tyngd. Då blev det fart på avdelningen!

Läkare, sköterskor och höga röster. Jag ville inte höra, men hörde svordomar. Visste ju själv att nåt var riktigt galet, men inte HUR galet. Inte då. NU vet jag. Jag hade velat komma i magnetröntgen sen jag kom in akut på natten. Det hade läkaren ändå tyckt var onödigt eftersom de hade bilder och resultat från 2 månader tidigare. Plötsligt var det det enda rätta! Allt bara swischade förbi. Jag till röntgen, resultatet ringdes upp till avdelningen samtidigt som jag rullade förbi kansliet på väg tillbaka. Beskedet kom också genast. Det ser illa ut! Du måste opereras akut! I Tammerfors!!

Ok.

Akut. Vad är AKUT? Är det nu? Eller är det om 5 timmar. Så blev det i allafall. Tammerforsläkarna kom med beskedet. Jag glömmer aldrig nånsin det. Borde ha gjorts för länge sen. Jag borde inte ens fått smärtepiduralsprutan jag fick i augusti. Jag var i chock. Tacksam för det jag fått hjälp med och tacksam mot en helt underbar stab som tog hand om mig där och då. Jag fick prata och fråga, gråta och skratta. Inte minst med damen i sängen intill min.

På morgonen när jag skulle flyttas tillbaka till VCS kom förstås läkaren. Satte sig ner. Tog min hand. Sa precis vad han tyckte. Det tänker jag inte skriva ner här. Ord och inga visor. Det var svårt att lämna Tammerfors men självklart ville jag närmare de mina. En skakig ambulansfärd på många timmar tog mig till Vasa.

Nu skulle jag sakta men säkert börja förstå vidden av det inträffade. Men jag lever. Och jag sitter inte i rullstol. Det är ingen självklarhet. Hade jag hunnit få sprutan i Vasa hade det med största sannolikhet slutat så.

Sol och rastlöshet

Idag förmår jag mig inte att gräva i det som var. Jag måste bara få jubla över solen och att jag kunnat vara ute på en promenad. Det blåste visserligen men SOLEN!! Åh, så skönt att känna att den värmde när jag väl kom hem och satte mig på trappan med våra två katter. De undrade vad jag höll på med. Där brukar jag minsann inte sitta i vanliga fall. Tror de kommer att få vänja sig vid det! :)

När jag klädde på mig innan jag gick ut kom jag att tänka på att man vänjer sig vid det mesta. I vanliga fall, skulle jag bara gått en lång promenad. Kanske tagit några kliv in i skogen för att plocka någon vacker gren att sätta i vas. Förr gjorde man ju det. Helt utan att tänka hoppade man över diken. Bara för att man behövde göra det. Nu hoppar jag inte över några diken. Min älskade sambo får ta hem grenar när han är ute med traktorn i skogen. Men skulle så gärna ...

Jag håller på att vänja mig. 

Jag är en rastlös typ. Det är inte lätt när man inte kör bil själv eller annars också är beroende av hjälp i mångt och mycket. Rastlösheten kanske känns mest i min hobby just nu. Inte utåt så mycket men i mitt huvud är det flaxigt minsann!

Ena stunder är det garner och det man kan göra av det. Stickar eller virkar ju nåt hela tiden. Ofta flera arbeten på gång samtidigt. Att lära mig nytt är dessutom ett av de mål jag hela tiden har. Nya tekniker och mönster.

En annan hobby som börjar rör sig i mitt huvud är smyckestillverkningen. Jag har en sak jag spånar på med det som grund, men det är bara i planeringsstadiet ännu. Vi får se var det landar. eller om det bara flaxar vidare i skallen! 

Kanske jag bara ska plocka det som kommer till mig just nu. Göra det jag vill, precis som jag kunnat göra en rätt så lång tid redan. 

Sen blir det att fundera ut ett praktiskt sätt att kunna förverkliga lite trädgårdsdrömmar också. Men det är inte riktigt aktuellt ännu. Men jag måste få nämna det också! Det är så bra för själen. Jag kommer antagligen att krypa runt på alla fyra den mesta tiden när den säsongen sätter in.

Nu ska jag koka mig en mugg kaffe. Dricker den inomhus än så länge men snart blir det att gå ut med eftermiddagskaffet!

Så började det hela. dec 2012- sept 2013

Hemska influensa som aldrig tycks ta slut. Jag som aldrig får feber tycks ju få leva med den här hostan hur länge som helst.

Nå, idag är det i varje fall lite lättare än i går. Då var det riktigt eländigt! :(

Det är ju mycket värk med influensan. Vad som är influensavärk och vad som är "egen" värk är inte så lätt att veta. Men jag vet att båda delarna finns nu.

Jag vill inget hellre än att bli snabbt kry igen. Inkommande veckoslut är det mycket som händer. Allt från Gospelhelg i vår församling till vigsel och dop med vänner. Jag vill både kunna sjunga och snusa bebis till helgen.

******

Just när jag drabbas av nåt som tar på allmäntillståndet eller humöret känner jag mig så trött. Utan ork och gammal. Men jag är ju förstås ingen ungdom längre. Om nån månad blir jag 56 år. Är det bara så att det jag gått igenom gjort att jag helt enkelt inte "räcker till" för nåt extra alls? Jag som var så full av energi! Älskade att jobba tungt både ute och inne! Renoverade och målade min stuga och skapade den underbaraste trädgård där. Jag blir ledsen när jag tänker på allt jag planerade och ville göra. Ledsen att jag nu inte kommer att kunna göra jobbet själv. Jag ville ju det!

 

******

Det var december 2012. På jobbet hade vi nån form av brandövning och jag kände att jag inte var bra alls i min rygg. Men självklart var jag med. Det var där det började. Sjukskrivningen började dagen därpå och varade en månad. jobbade några dagar... sjukskriven igen. Det blev månader av värkmedicin och en kamp mot smärtan och oräkneliga vaknätter som extra salt i såren. I maj 2013 var det omöjligt för mig att gå och jag fick kryckor för att kunna röra mig. Läkarna tyckte att det var höften som var största problemet. Smärtorna var ju svåra även där. Jag var nere och kände mig verkligen plågad av det jag gick igenom. I juni åkte vi till Sverige för att vara med på min dotters bröllop. En resa som blev ett inferno av smärta, spasmer och nervvärk. Jag var övertygad om att det var i ryggen felet satt.
I augusti 2013 fick jag så äntligen tid till magnetröntgen av ryggen. Jag hade varit på kryckor i många månader redan då. När jag skulle upp från britsen efter undersökningen tog en sköterska mycket burdust tag i mig och skulle sätta mig upp att sitta. jag SKREK av smärta och trodde ärligt sagt att jag skulle dö. Så fruktansvärt ont det gjorde! Jag hade ju min sambo med och han hjälpte mig så vi kom oss ut och fick hjälp- Hem kunde jag ju absolut inte åka!
Jag blev kvar på sjukhuset och fick ett par dagar senare en smärtepiduralspruta som hjälpte väldigt bra! Jag var så lättad och tacksam. När jag kommit på benen igen och skulle åka hem fick jag information om att effekten av den spruta jag fått skulle vara max 2 månader. Men 2 månader kändes som en evighet just då. Jag var glad. Jag visste visserligen att det fanns ett diskbråck i ländryggen men att det med största sannolikhet skulle gå tillbaka. Fri mobilisering var orden! Rör på dig mycket! Motionera!

Jag började motionera och gick, utan problem 10 km stavgång per dag! Vikten, som det naturligtvis också klagats på, började rasa. Det var en fin, solig höst och jag älskade mitt "nya liv". Jag skulle gå ner i vikt, äntligen kunna jobba igen, på min nya arbetsplats, jag älskade. Jag ville så mycket. Jag skulle ännu mer! Men...

Nu börjar jag kunna skriva av mig.

Det kan tyckas konstigt att jag nu, efter så pass lång tid börjar skriva om det här. Orsaken är att jag har kommit ett steg vidare helt enkelt.

Jag har fått ett pensionsbesked. Från 1 juli 2015 är jag alltså pensionär. Det känns bra med klara besked.

Men helst hade jag ju jobbar. Det har jag inte gjort på snart 2 år nu.

Allt tog en vändning ingen riktigt kunnat ana. Inte ens de skickligaste läkarna. Men jag får betala priset. Jag kommer aldrig att bli "hel" igen. Det finns så många tankar kring detta. Så många frågor som inte fått svar. Kommer de någonsin att bli besvarade?

Vill du följa min väg framåt? Välkommen att läsa min blogg om vårdfel och krumbukter med återhämtning, rehabilitering och livet som handikappad efter ett litet, men för mig fatalt misstag.