"Surfack" och förväntan

Det har gått en vecka sedan jag skrev senaste inlägg. Mycket har hänt. Gospelverkstaden i lördags var så härlig. Fick sjunga ut. Men vad hälsan beträffar var dagen en katastrof. En riktigt blä-dag.

Att försöka reda ut vad allt beror på är svårt. Det må sen vara hälsa, relationer, naturfenomen eller vad som helst.

Jag brukar kalla min vänstra sida min "bättre" sida. Nu får jag glömma det. Just nu har jag ingen sån. Ingen bättre sida jag kan tala om. Det var på lördagen som det bara helt plötsligt var stopp. Vi skulle gå med kören från församlingshemmet till kyrkan drygt 100 meter. Jag borde tagit tid. Att ta sig de metrarna tog evinnerligt länge på grund av knivsmärta i vänster höft. Smärtan gick ner för benet och under foten. Nu har jag fått dras med det sen dess. Natten mellan lördag och söndag var helt otroligt jobbig. Överansträngning, säger alla. Ja det kan väl hända. Men vad är det som gör ... nej, det är väl inte värt all spekulera ens en gång.

Nu har jag sökt fram telefonnumret till min läkares sekreterare. Jag måste få tala med honom. Jag vet att han förstår. Han förstår så mycket bättre än jag själv. Att hela tiden leva med smärta är ett liv som de smärtfria aldrig kan lägga sig in i. Att inte kunna ta ett andetag, ett steg utan att det gör ont.

Jag upplever just nu att allt det jag tycker är roligt, intressant och givande tas ifrån mig. En sak efter den andra. Livsglädjen är borta. Det är inte jag. Känner att jag håller på att bli nerstoppad i ett "handikappad, sur och butter"-fack. Där hör jag inte hemma. NEEEJ!! Jag vill känna att jag är åtminstone lite glad och lite sprallig, nångång. Då menar jag inte på ytan, utan genuint äkta! Jag måste få hjälp nu! Det finns inget viktigare. Jag behöver hjälp med så många saker. Måste lyftas upp innan nån stänger lådan till "sur-facket".

Tänk om man hade varit tvungen att leva med mig? Det krävs en hel del tålamod vill jag säga. Beundrar honom som faktiskt valt det! <3

Inte är det förstås lätt att leva I mig heller, men det är en annan sak.

Nu kan jag snart ringa det där samtalet. Nu får jag snart se vad jag får för hjälp. Jag har inte en enda gång blivit knuffad tillbaka till ruta ett när jag ringt min läkare! Månne han inte kan lätta bördan även denna gång!