Så började det hela. dec 2012- sept 2013

Hemska influensa som aldrig tycks ta slut. Jag som aldrig får feber tycks ju få leva med den här hostan hur länge som helst.

Nå, idag är det i varje fall lite lättare än i går. Då var det riktigt eländigt! :(

Det är ju mycket värk med influensan. Vad som är influensavärk och vad som är "egen" värk är inte så lätt att veta. Men jag vet att båda delarna finns nu.

Jag vill inget hellre än att bli snabbt kry igen. Inkommande veckoslut är det mycket som händer. Allt från Gospelhelg i vår församling till vigsel och dop med vänner. Jag vill både kunna sjunga och snusa bebis till helgen.

******

Just när jag drabbas av nåt som tar på allmäntillståndet eller humöret känner jag mig så trött. Utan ork och gammal. Men jag är ju förstås ingen ungdom längre. Om nån månad blir jag 56 år. Är det bara så att det jag gått igenom gjort att jag helt enkelt inte "räcker till" för nåt extra alls? Jag som var så full av energi! Älskade att jobba tungt både ute och inne! Renoverade och målade min stuga och skapade den underbaraste trädgård där. Jag blir ledsen när jag tänker på allt jag planerade och ville göra. Ledsen att jag nu inte kommer att kunna göra jobbet själv. Jag ville ju det!

 

******

Det var december 2012. På jobbet hade vi nån form av brandövning och jag kände att jag inte var bra alls i min rygg. Men självklart var jag med. Det var där det började. Sjukskrivningen började dagen därpå och varade en månad. jobbade några dagar... sjukskriven igen. Det blev månader av värkmedicin och en kamp mot smärtan och oräkneliga vaknätter som extra salt i såren. I maj 2013 var det omöjligt för mig att gå och jag fick kryckor för att kunna röra mig. Läkarna tyckte att det var höften som var största problemet. Smärtorna var ju svåra även där. Jag var nere och kände mig verkligen plågad av det jag gick igenom. I juni åkte vi till Sverige för att vara med på min dotters bröllop. En resa som blev ett inferno av smärta, spasmer och nervvärk. Jag var övertygad om att det var i ryggen felet satt.
I augusti 2013 fick jag så äntligen tid till magnetröntgen av ryggen. Jag hade varit på kryckor i många månader redan då. När jag skulle upp från britsen efter undersökningen tog en sköterska mycket burdust tag i mig och skulle sätta mig upp att sitta. jag SKREK av smärta och trodde ärligt sagt att jag skulle dö. Så fruktansvärt ont det gjorde! Jag hade ju min sambo med och han hjälpte mig så vi kom oss ut och fick hjälp- Hem kunde jag ju absolut inte åka!
Jag blev kvar på sjukhuset och fick ett par dagar senare en smärtepiduralspruta som hjälpte väldigt bra! Jag var så lättad och tacksam. När jag kommit på benen igen och skulle åka hem fick jag information om att effekten av den spruta jag fått skulle vara max 2 månader. Men 2 månader kändes som en evighet just då. Jag var glad. Jag visste visserligen att det fanns ett diskbråck i ländryggen men att det med största sannolikhet skulle gå tillbaka. Fri mobilisering var orden! Rör på dig mycket! Motionera!

Jag började motionera och gick, utan problem 10 km stavgång per dag! Vikten, som det naturligtvis också klagats på, började rasa. Det var en fin, solig höst och jag älskade mitt "nya liv". Jag skulle gå ner i vikt, äntligen kunna jobba igen, på min nya arbetsplats, jag älskade. Jag ville så mycket. Jag skulle ännu mer! Men...