Dagen idag och Dagen det hände.

Idag har "gubben" och jag varit ut på en liten shoppingrunda till grannkommunen. Vi åkte en liten extra sväng och tittade på hur våren framskrider. Vi åt på resan så vi behövde inte fundera på det när vi väl kom hem.

Tur var det! Jag var som en urvriden trasa när jag väl kommit till ro hemma. Det fanns bara en sak att göra och det var att ta timeout och lägga sig en stund. Det är ju säkert flunsan som spökar ännu men mest tror jag på vädret. I går hade vi ju hur fint väder som helst, i dag har det regnat och stormat. Vårvindar friska... Minsann.

Min kropp reagerar mycket på väderväxlingar. Det är inget nytt. Men nytt är det att det finns flera ställen dit värken hittar fram. Molande, skärande och överhuvudtaget besvärlig värk. Men i morgon ska det väl bli bättre väder igen. Det, om man får tro prognoserna.

Reagerade på en sak idag när vi gick i affären. Folk tittar. Jag tittar. Alla tittar. Men på mig tittar de extra mycket. Det känns så. Jag har ju min käpp, det är klart. Jag är inte lastgammal. Inte lastgammal med käpp. Kanske det är det de undrar över. Kanske de helst skulle fråga vad som hänt. Vad vet jag. Jag brukar säga, när nån frågar, att jag blivit offer för ett vårdfel. Fick min ryggoperation men den kom för sent.

Ok.

Det är ju inte många som förstår. Kräver inte det heller. Det går helt enkelt inte att förstå för den som inte varit med om det.

Vanmakten jag kände när jag låg där och pumpades full med smärtstillande medel för att döva värken. Mediciner som egentligen trubbade av min medvetenhet på ett skrämmande sätt. Jag minns ju inte vem som talat med mig. Vad de sagt.

Så gjorde de efter att jag kom in med ambulans på natten mot måndag pga att jag inte kunde gå och hade helvetiska smärtor. En vanlig röntgen av ryggen. och till avdelning i väntan på en till smärtepidural. En sådan jag fått 2 månader tidigare.

Jag låg måndag, tisdag och på onsdag skulle sprutan ges. Vad väntade de på??? Jo, jag hade tydligen ett högt CRP- värde. Varför? Det togs inte reda på. Enligt mig, var det nog från ryggen. Eventuell inflammation redan då. De smärtor jag hade var inte "normala".

Natten mot onsdag satt jag i en geriatrisk stol där nattsköterskan "boat" in mig. Jag hade bett om att få gå uppe hela natten p g a  att det inte gick att ligga i sängen. Hon ville trots allt att jag skulle försöka sova. Mera starka mediciner och jag somnade in. Stolen stod bredvid min säng. Jag vaknade till på morgonnatten och tyckte att det skulle gå att ligga då. Jag tog mig i säng men det var inte min förtjänst. Där fanns nog änglar som lyfte och bar. Jag föll mot nattduksbordet men ingen vaknade. Jag tyckte det var konstigt. Nåt var konstigt...

Ett par timmar senare kom en morgonpigg sköterska in och lovade visa mig till duschen. Duscha måste jag eftersom jag snart skulle ner till uppvakningen för min epidural. Jag sa som det var... "jag kan inte stå"... "JO stig upp nu bara. Det kan kännas konstigt då du fått så mycket mediciner!!! " Ok", tänkte jag. "Hon tror mig inte. Jag gör som hon säger." Jag visste att jag inte skulle kunna stå. Jag kände ju inte alls av mitt högra ben.

Hon tog i mina händer och jag bad henne vara beredd och hålla stadigt. Och så rasade jag upp över henne med hela min tyngd. Då blev det fart på avdelningen!

Läkare, sköterskor och höga röster. Jag ville inte höra, men hörde svordomar. Visste ju själv att nåt var riktigt galet, men inte HUR galet. Inte då. NU vet jag. Jag hade velat komma i magnetröntgen sen jag kom in akut på natten. Det hade läkaren ändå tyckt var onödigt eftersom de hade bilder och resultat från 2 månader tidigare. Plötsligt var det det enda rätta! Allt bara swischade förbi. Jag till röntgen, resultatet ringdes upp till avdelningen samtidigt som jag rullade förbi kansliet på väg tillbaka. Beskedet kom också genast. Det ser illa ut! Du måste opereras akut! I Tammerfors!!

Ok.

Akut. Vad är AKUT? Är det nu? Eller är det om 5 timmar. Så blev det i allafall. Tammerforsläkarna kom med beskedet. Jag glömmer aldrig nånsin det. Borde ha gjorts för länge sen. Jag borde inte ens fått smärtepiduralsprutan jag fick i augusti. Jag var i chock. Tacksam för det jag fått hjälp med och tacksam mot en helt underbar stab som tog hand om mig där och då. Jag fick prata och fråga, gråta och skratta. Inte minst med damen i sängen intill min.

På morgonen när jag skulle flyttas tillbaka till VCS kom förstås läkaren. Satte sig ner. Tog min hand. Sa precis vad han tyckte. Det tänker jag inte skriva ner här. Ord och inga visor. Det var svårt att lämna Tammerfors men självklart ville jag närmare de mina. En skakig ambulansfärd på många timmar tog mig till Vasa.

Nu skulle jag sakta men säkert börja förstå vidden av det inträffade. Men jag lever. Och jag sitter inte i rullstol. Det är ingen självklarhet. Hade jag hunnit få sprutan i Vasa hade det med största sannolikhet slutat så.