Sparven

Igen en resa. En tankepaus i livkarusellen. Hur?

Sjukhus. Smärtor. Rädsla. Oro. Smärtor. Jag vill inte dö än.

Får man säga så när man en bekännande kristen? Att dö borde väl vara en längtan? Men jag vill inte det. Inte nu. Inte än.

Jag SKA inte dö nu. Inte av det här i alla fall. Men så ont att jag trodde det var så. Och inte bara jag. Stackars älskade!

Jag är hemma. Redan. Skriver ord. För ni vet. Orden som behövs. Känner tacksamhet. Hjälpen fanns. Leenden som förstod. Ögon som såg. Inget tvivel. Inte nu. Som då ...

Blev jag så omskakad då? Jag jämförde. Genast när jag orkade jämförde jag. Nu var det värme. Handling. Kompetensen. Jag var trygg. Låg som en sparv i handen på Herren. Det gjorde jag då också. Det gör jag jämt. Grå och liten.

Jag är hemma. Omvärderar ännu en gång. Viktigt. Mindre viktigt och stoft. Vad är vad? Det känns. Inget annat än det nödvändiga. Låta stoftet blåsa bort. När "Viktigt" talar blåser stoftet bort. och då ser jag allt. Tydligt.

Energin. Den är inte här. Inte nu. Färskvara. Bäst före när? Samlar den. Får vila i Handen. Läkas och samla på varma känslor. Blåa skyar med vita moln. Närmare än så kommer Han inte. Han håller mig.

Det är viktigt.

Jag faller ur boet. Då är Handen där. Håller. När energin kommit lyfter Handen. Mot det blå. Ger mig rätt. Lär mig flyga. Igen.

Nu får jag bara vila. I Hans Hand.Där får jag ro.